Hur långt hade du kunnat gå?

Jag och pojkvänne diskuterade hur långt vi hade kunnat gå sexuellt med varandra om det varit så att den ena hade haft någon speciell, kanske lite annorlunda fetisch. Vi kom på en massa saker som vi frågade varandra om vi hade kunnat ställa upp på om det hade funnits önskemål, och tillslut skrattade vi så mycket att vi nästan fick kramp i magen.

Som ni säkert vet så finns det ju en himla massa saker människor tänder på och att prata om det blir automatiskt kul. Då och då kommer jag ju med nya förklaringar till olika fetischer, men har ni missat det så kan ni kika lite här. Sen finns det ju alldeles säkert saker som det inte ens skrivits om, utan som par i sina egna sovrum utövar och experimenterar med i sin ensamhet. Men, så länge det inte är farligt så tycker jag personligen bara att det är bra. Man ska våga prova nya saker om man känner att det är det man vill. Man lever ju bara en gång!

Efter diskussionen vi hade lärde vi oss i alla fall att om jag hade haft önskemål om att få mina tår slickade, så hade han gjort det, och att om han hade velat att jag skulle kissa på honom i duschen, så hade jag gjort det. Tur tycker jag dock att det är att ingen av oss vill det, för som jag känner nu så hade vi nog inte känt oss riktigt bekväma i de där situationerna trots allt.

Hur långt hade ni kunnat gå? Eller ännu viktigare, hur långt har ni faktiskt gått för att uppfylla era lovers önskemål?

Det går ju att disskutera

Bråk i ett förhållande. Förstärker eller försämrar relationen?

Själv tycker jag att det beror väldigt mycket på vad bråket handlar om. Handlar det om otrohet eller liknande så är det ju ganska självklart, i alla fall för mig, att det försämrar förhållandet. Men jag vet också att andras förstärkts utav just en sådan sak.

När det kommer till vardagliga bråk, de som egentligen inte är så allvarliga när man väl tänker efter, så tycker jag faktiskt att det kan förstärka ett förhållande då man efter varje nytt bråk lär sig mer om den andra personen. Man vet efter några gånger vilka punkter man kan/och inte kan trycka på, något som jag tycker är väldigt bra och nyttigt. Jag och min pojkvän bråkar inte alls ofta, men när det väl är dax så vet jag oftast och tänker efter ganska noga vad jag ska säga för att inte göra det värre än vad det redan är. Självklart rinner bägaren över ibland och då vill man inget annat än skrika ut allt det man vet kommer göra den andra personen ännu mer förbannad och vansinnig, men om man tänker efter.. Vad är det egentligen bra för? Ingenting.

Men ja. Efter regn kommer sol och oftast är det ju så i förhållanden också. När man väl blivit sams igen så känner man oftast lite extra kärlek just för att man tänker på hur onödigt och dumt det är att bråka med personen man älskar över allt annat på denna jord. Så är det i alla fall för mig, för oss. Vilket alltså förstärker vår relation.

Är den sen så vardagliga bråk som absolut inte har någon grund, utan bara blir till för att man ska ha något att klaga på eller för att man är uttråkad (vad vet jag?) så anser jag att det bara försämrar förhållandet faktiskt. Sådant är det ingen som mår bra av.

Vad tycker och tänker ni?

Tankar från det ena till det andra såhär mitt i natten

Jag var på McDonalds för någon kväll sedan med pojkvännen och framför oss satt ett tjejgäng på fyra personer. De kan nog ha varit 14-15 och jag ville inget helldre än att vara en av dem.. Även om inte jag hade en foundation som var tre nyanser mörkare än min egen hud när jag var 14, eller hade spraytupperat håret nästan ända upp till taket, så ville jag vara en av dem för att få ta del av deras samtal.

Jag minns nämligen hur jag och mina tjejkompisar var i den åldern. Allt handlade om att ha roligt och att hitta på saker man inte gjort förut, mycket handlade om skvaller, bl a om tjejer som hade gjort si och så med den och den killen och om att hitta någon som skulle kunna tycka om en för den man var, vilket inte är speciellt lätt i en ålder där de flesta killarna inte har direkt samma mål. Nej, inte vill de ha några flickvänner redan vid 14 års ålder. Möjligtvis för att försöka få dem till att ha sex, men just kärlek är man som kille inte riktigt mogen för än.

Trots alla kill-problem och ogrundade slamp-rykten och allt vad det var, så hade jag velat vara 14 år för en dag igen. Tjejkompisarna var de bästa man hade och vad man än gjorde fanns dem där.. Allt var spännande och man undrade hur det skulle kännas när man fann kärleken, om man nu nångång skulle göra det? För visst tvivlade man ibland.

Jag vet inte hur jag kom att tänka på allt det här nu, eller om det överhuvudtaget finns någon poäng i det hela. Men det jag skulle vilja säga till er tjejer som är i 14 års åldern och som tvivlar på om kärleken finns där ute är att - det gör den och du kommer hitta den, du kommer hitta honom och han dig. Leta inte ihjäl er, han kommer när ni minst anar det. Gör inget ni inte vill för att få någon kille att tycka om er, ibland är det nämligen bara ett spel från deras sida. Gör inget som ni senare inte kommer kunna stå för, gör endast det som för er känns rätt! Lyssna till ditt hjärta, men även din hjärna.


En kommentar angående det här med oralsex

Jag har svårt för det av en anledning som egentligen är himla dum. Jag känner mig väldigt självsäker i min egen sexualitet och allt sådant nu för tiden. Bortsett från just den delen. Jag har alltid undvikit det (visst har jag väl haft ett par kukar i munnen men aldrig någon riktig avsugning med avslut och så..) Anledningen är att första gången jag skulle suga av en kille, min dåvarande pojkvän, så knäcktes mitt självförtroende rejält. Försökte vara självsäker och titta upp på killen under tiden. Han tittade ner på mig - och började skratta!! Självklart ser man lite skum ut när man har en stor grej i munnen, och han hade heller aldrig blivit avsugen förut, men fy vad knäckt jag blev.. Så sårad.

/ Anonym

Jag förstår att det har varit en knäckande känsla, att killen man suger av skrattar åt en, fy! Att man sen undviker saker i sängen som man har dåliga erfarenheter av tror jag är väldigt vanligt, om man inte är i ett seriöst förhållande där man känner sig hundra procent trygg tillsammans med sin partner. Då kan man ju både skratta åt saker för att sedan försöka göra det bättre, vad det nu än är.

Men jag tycker inte man ska lägga för stor vikt på sådana saker, det händer alla nångång att vi skäms över vissa saker vi gjort och inte kan sluta tänka på vad man hade kunnat göra för att förhindra det. Ingen är ensam om det och det vi tillsammans kan göra för att undvika dessa situationer är att fortsätta med de sakerna var och en har som ett pinsamt, sårande eller knäckt bagage. Vad ska vi annars göra för att bli bättre?

Är det däremot så att man har tyckt att något varit obehagligt eller äckligt så ska man ju självklart inte behöva göra om det. Men är det "bara så" att ens ego knäcktes och vi är beredda att erkänna det så är vi jäklar i det starka nog att bygga upp det igen. Det är ju inte hela världen, det är bara sex, have fun with it!

"Ta tjuren vid hornen!"

Gör jag det bara för att visa att jag vågar?

Ibland känner jag att jag bara vill skrika ut saker som jag tycker att människor i min närhet gör fel, allt från att snacka "skit" om personer vi inte ens känner (vilket i och för sig inte händer särskilt ofta), till att fälla dumma och onödiga kommentarer som sårar - bara för att.

Jag är ofta en person som gör det också, fräser tillbaks när något oerhört onödigt och dumt sägs i min närvaro. Men på senare tid har jag börjat fundera över om jag gör det för det som sägs är just dumt och onödigt, eller om jag gör det bara för att visa att jag kan och vågar, till skillnad från många andra jag känner.

Jag tror det är lite både och. Jag orkar inte sitta och lyssna på när någon sitter och klagar över hur någon annan klär sig, jag orkar inte sitta och lyssna på när någon ältar samma saker om och om igen bara för att hålla konversationen vid liv, och jag orkar inte med när personer avbryter andra bara för att visa att de också vet en del om det det pratas om för tillfället, saker som egentligen är helt oväsentliga.. Hänger ni med?

Jag ska inte säga att jag själv är perfekt, jag kan ha dagar då allting jag ser eller hör är värt att klaga över, dåliga dagar ni vet. Men när man ständigt omges av människor som man tröttnat på att säga till, som antagligen funderar över, precis som jag, om det jag säger sägs för att uttrycka mina åsikter, eller om det helt enkelt sägs bara för sakens skull, bara för att visa att jag vågar stå upp för något om jag tycker att det behövs.

Självklart är det ju så att även om jag eventuellt sagt ifrån om något bara för sakens skull, så hade det ju funnits en riktig anledning. Det är ju inte som att jag säger ifrån med en åsikt jag egentligen inte ens har, bara för att vara tvärtom. Bara för att ha någonting att säga!

Hur är ni som personer? Säger ni alltid ifrån när det är något som känns fel, eller sitter ni helldre tysta och låtsas som att allt som sägs runt omkring är helt okej, fast att det egentligen inte är det?

Ett minne för livet

Jag frågade er en gång hur gamla ni var när ni hade sex för första gången (länk), åldrarna var väldigt blandade men de flesta var väldigt unga, ja, till och med i 12 - 13 års åldern.

Jag kan inte säga hur gammal jag tycker man ska vara innan man har sex då det har väldigt mycket med mognad att göra. Men att förlora oskulden när man är 13 anser jag vara alldeles för ungt. Visst, det är väldigt olika för alla, men jag kommer ihåg när jag själv var i den åldern - alldeles förvirrad och visste varken ut eller in, varken om mig själv eller om andra.

Nej, mitt råd till er flickor är att vänta. Vänta tills ni hittar någon som ni vet bryr sig om er och tills ni själva bryr er om killen, såklart. Det är så lätt att bara göra det för spänningens skull, eller kanske för att alla vännerna har gjort det eller för att ni kanske får chansen att göra det med skolans coolaste kille? Det är inte värt det. Det är något ni kommer ångra för resten av era liv.

Hamnar ni i en situation då det är på väg att hända och ni ångrar er - säg ifrån! Om det inte käns rätt så ska ni inte göra det. Ni ska aldrig behöva känna er tvingade till något sådant, inte till något över huvud taget. Om killen inte accepterar det så är han inget att ha, då vet ni att det endast var en sak han var ute efter och ni kan sedan känna er glada och stolta över er själva att ni stod på er. Stolta över att ni vägrade göra något ni inte ville, glada för att slippa minnas det som kan vara den bästa stunden i livet, som ett fiasko.

Lär känna era kroppar och spara stunden tills ni känner er redo och mogna för det. Det finns ingen anledning att stressa. Kom ihåg det!


Att låta killen titta på porr.. Eller inte?

Tjejer, tjejer..

Som jag har förstått det så är ni några stycken som ogillar eller rent av hatar att pojkvännen tittar på porr, inte sant?
Därför känns det som att jag nu har något jag måste reda ut, hehe.

Bara för att pojkvännen tittar på porr ibland betyder inte det att han tycker att du är otillräcklig, ful eller vad det nu är du tror. Tvärtom så tycker han antagligen att du är den finaste tjejen i världen och han älskar att ha sex med dig! Porren är bara något han har vid sidan om och helt ärligt, det är väl inget att bry sig om?

Bara för att jag säger att det inte är något att bry sig om så menar inte jag att jag tycker det är fel av tjejer som inte godkänner att deras pojkvänner tittar på porr, jag kan på ett sätt förstå att det kan kännas jobbigt för många men jag själv har aldrig haft några problem med det. Men om jag skulle ha haft emot det så hade jag nog inte känt att jag hade haft rätten att inte låta honom titta, det är ju trots allt han själv som bestämmer det.

Då det kommer till att bli upphetsad och kåt är killar och tjejer väldigt olika, det vet vi alla! För att bli kåt räcker det ofta med att se flickännen naken i några sekunder, för killen, medan det för tjejen krävs lite mer (no shit?). Och om de nu har förmågan att kunna bli kåta och kunna tillfredsställa sig själva till en porrfilm eller vad det nu kan vara, så ska vi väl låta dem göra det?

Tänk om situationen varit omvänd, om det hade varit så att det istället var vi tjejer som hur lätt som helst hade kunnat onanera och komma till en porrfilm, och killen då förbjudit oss - Vad hade vi gjort då egentligen? Och hade vi inte tyckt att han varit jäkligt taskig som hade haft det kravet? Hade vi ens brytt oss om vad han hade sagt?

Jag kan bara svara för mig själv och jag säger som så.. Hade jag kunnat bli kåt av en porrfilm och dessutom kunnat komma till den så hade jag onanerat varje dag, killen hade fått säga vad han vill, men jag tror inte jag hade brytt mig. Hade man haft den turen som många killar har, turen att ha den där on/off kåt-knappen installerad i kroppen, så är det ju självklart att man hade använt den. Inget konstigt med det!

Jag tycker inte att ni ska må dåligt eller känna er otillräckliga bara för att killen ibland tittar på porr. Det är inget han gör för att tycker att något fattas i ert eget sexliv, det är bara något som gör honom kåt, något som för honom gör det skönare att runka.. Det är i alla fall vad jag tror, vad tror ni?

Tycker ni det är fel att era pojkvänner tittar på porr? Och, har ni någon gång sagt åt honom att det är något han inte får göra?


Varför göra det till något det inte är

Kvinnor är från Venus och män från Mars.

Vi är olika så varför göra det till något det inte är?

Är det fel som tjej att drömma om hur hon en vacker dag möter drömprinsen som ger hennes liv en större mening, och som räddar henne från - vad det nu kan vara!

Är det fel av oss tjejer att vara tjejiga? Måste vi sätta på oss det hårda skalet så fort vi går ut för att verka "lika tuffa som killarna?" För att verkligen visa att mig är det minsann ingen som sätter sig på!

Och är det fel av oss att tycka att könsrelaterade skämt är roliga?

Det var kommentarerna till detta inlägget som fick mig på dessa tankar och jag känner att jag tvunget måste skriva något. Jag har en massa tankar kring det här och jag känner även lite irritation. Vet inte hur jag ska uttrycka mig för att få er att förstå vad det är jag menar just nu, men känner endå att jag tvunget måste skriva något om det i alla fall.


Att det finns föreställningar om hur män och kvinnor är, är för att vi själva skapat dem efter hur det faktiskt är, efter hur samhället ser ut! Och vad är det som är felet med det egentligen?

Till er som säger hur fel det är med könsrelaterade skämt, och att vi ständigt måste tänka på vad säger, gör och på vilken roll vi ger oss själva. Slappna av! Föreställningarna vi har om män och kvinnor stämmer oftast, kanske inte till hundra procent, men i alla fall litegrann, annars hade det inte funnits några, och som sagt - det är vi själva som skapat dem!

Och varför inte skratta åt att många av oss tjejer längtar mer än något annat efter en man som hon kan känna sig trygg hos, en man som tar hand om henne? För faktiskt, utan män känner många av oss inte oss fullständiga, inte hela, vi behöver dem! Och ja, dem behöver oss. But still, we need them!

Och viktigast av allt - det är inget fel med det.

Ända från urminnes tider har mannen varit väldigt viktig för kvinnan, för hennes överlevad. Visst är det annorlunda nu, men varför ska man som kvinna känna sig hotad utav mannen?

Jag vet vem jag är och vad jag står för i alla fall. Jag behöver inte få det bekräftat av någon och jag känner mig inte sämre än en kille och vet definitivt att det inte är en jävel som sätter sig på mig. Eftersom jag vet detta så behöver jag inte förneka att jag behöver en man, en man som gör mig hel. Det gör väl mig inte svagare?

Självklart kan man se annorlunda på det här och skriv gärna vad ni har för åsikter. Jag tål kritik och är det något jag älskar så är det att disskutera, både med någon som har samma åsikt som jag själv eller med någon som är helt emot vad jag tycker och tänker.

Inlägget känns lite flummigt för att vara jag, men lyckas ni trots detta förstå vad det är jag vill säga så kommentera gärna. Hade varit väldigt intressant att se vad ni tycker faktiskt.


Är vi verkligen sådär ytliga och ständigt sökandes efter pengar?

"Buy me diamonds and rubies
I'm crazy bout Bentley's
Gucci dresses and drop top kompressors
Wine me and dine me
Bring those platinum rings
Those are a few of our favourite things
"

Idag började tre av mina vänner och jag tala om killar med pengar, och killar utan pengar. Jag frågade dem om de hade kunnat bli attraherade av en kille som rent ut sagt nästan var fattig. Varför jag frågade det är för att jag efter ett samtal med min pappa, som handlade om detta, börjat fundera på det mer och mer.

Han berättade om en av sina bekanta, som på någon såndär möteplats på internet berättat om sig själv, bland annat att han är helt ekonomiskt oberoende, eller rik, kommer inte ihåg vilket av det men då det är samma sak så spelar det väl inte så stor roll. Att han är över 60 år tycks inte spela någon roll då han fått hur många svar som helst - av unga tjejer! Självklart förstår han själv vad det är det handlar om, sa pappa. Han vet om att de endast skriver till honom pga hans pengar, men för honom gör det inget, enda anledningen till att han skriver är ju för att han hoppas på att få ha lite kul, om ni förstår vad jag menar.

Enligt pappa så är det många kvinnor som är sådär, först sa han "alla kvinnor" men ändrade sig ganska snabbt till "många", vilket visar vadå? Jo, att många tjejer faktiskt är sådär - ytliga och ständigt sökandes efter pengar. Min pojkvän säger att tjejer dras till killar med snygga bilar, vilket tydligen är något han själv lagt märke till mer än en gång, visar inte det lite samma sak?

Själv nekar jag och säger att: Nej så är det inte alls! Men är det verkligen så? Bryr vi oss verkligen inte om killen har pengar eller ej? Jag är ledsen att säga det, men själv tror jag faktiskt inte det. Då vi ända sedan barnsben fått höra att det är killen som ska betala både det ena och det andra, så tror jag att det på något sätt sitter i och är det sen så att pojkvännen varken kan bjuda på fika, bio eller restaurangbesök tex, så tröttnar vi! Nu menar inte jag att det är exakt såhär jag tycker personligen, men det är nästan så att jag tror att det ibland faktiskt är så.

I början av ett förhållande vet man kanske inte alltid hur den andra har det ekonomiskt, men är det så att det visar sig att killen inte har råd med vissa saker som vissa tjejer anser vara självklart, som exemplena ovan, så tror jag att många tröttnar.

Vad tror ni om detta? Och framförallt, hur tycker och tänker ni själva om det?

Gemensam eller uppdelad ekonomi?

Igår utanför mataffären gick jag förbi en man och en kvinna. Jag antog att de var ett par eftersom att de var där tillsammans, bärandes på en massa kassar, och då det var ganska sent på kvällen. Plötsligt säger mannen till kvinnan: Nu är jag skyldig dig 240 kronor va? Och kvinnan nickar.

Jag vet inte om det beror på snålhet eller vad då man i ett vuxet förhållande inte har en gemensam ekonomi. Varför dela upp pengarna då man delar allt annat med varandra? Säng, badrum - ett liv!

Ibland tror jag att det har med ren snålhet att göra. Ibland tror jag att det har med den här jämställdhetsnojjan att göra. Att även om kvinnan i ett förhållande tjänar mindre, så är det hennes pengar och ingen annans, ingen jävel som ska komma och ta dem, typ. Självklart kan det ju även vara så att det är mannen i förhållandet som är snål, men jag tror endå mer på det förstnämnda.

Allt jämställdhetsprat gör människor knäppa tycker jag. Självklart är det bra att man tar upp det och jobbar för det, men det behöver inte gå till överdrift. Som med det jag skrev om igår, om att kvinnor ska få bada toppless. Liksom varför? Brösten är privata kroppsdelar och kommer alltid att vara, därför är det inte så mycket begärt tycker jag att man ska ha en bikiniöverdel på sig när man badar. Det gör inte någonting mindre jämställdt för det!

Nu kan det där med att han var skyldig henne 240 kronor ha handlat om något annat. Det kanske inte ens var hennes kille. Men det finns endå människor i förhållanden som delar upp sin ekonomi, och det tycker jag är fel. Inte ens jag och min pojkvän gör så. Har han mer pengar än mig och jag vill eller behöver köpa något som jag kanske inte har råd med själv, så lägger han till, och jag gör detsamma för honom. Så kommer det att fortsätta vara då det för mig är det enda som är rätt!

Hur ser ni på detta? Och kommer ni ha gemensam eller uppdelad ekonomi i era framtida förhållanden?


Om att få bada toppless eller inte

På Insider talas det just nu om hurvida kvinnor ska få bada toppless på badhus eller inte. Feministerna i debatten säger att: Att säga att kvinnor inte ska få bada toppless är samma sak som om man skulle säga att endast ljushyade människor skulle få bada och ingen annan. Det är exakt samma retorik!

Jag håller ju inte med henne. Det är inte alls samma sak. Själv tycker jag inte att man som tjej ska springa runder på badhusen och visa brösten. Varför skapa en debatt om något som så länge varit så himla självklart, undrar jag?

Bröst är bara bröst och alla tycker vi om dem, helt ärligt så älskar vi dem. Men inte ska vi väll visa dem för alla bara för det? Jag hade helt klart blivit lite ställd om jag suttit brevid ett par flytande tuttar i bubbelpoolen tex, ännu mer om jag varit där tillsammans med min pojkvän och han hade gjort det, hade inte ni också blivit det?

För en stund sen sa de där feministerna också att vi som inte samtycker med dem, ser kvinnor som offer om vi inte vill eller tillåter kvinnor att bada toppless. Det handlar tydligen om jämställdhet. Nu för tiden handlar allting om jämställdhet, det är helt sjukt! Men alltså, varför ändra på en sak som är självklar?

Vilken man vill att sin fru ska visa tuttarna för hela Sverige? Vilken kvinna vill att sin man ska bada i ett vatten som är fullt av tuttar? Vill man bada toppless eller till och med naken så får man söka sig till ett nakenbad. Ja, för naken tyckte de även det att man skulle få vara, det är upp till och var och en sa de. Äckligt säger jag! Jag vill inte bada i en pool där jag vet att det flyter omkring massa snoppar och simmar omkring massa snippor. Inte bröst heller!

Hur ställer ni er inför den här frågan?

That's a different thing



Konversation från Sex and the city.


Steve: Let me take you out to dinner
Miranda: No, I can't do that I don't even know you
Steve: But you had sex with me
Miranda: So? That's a different thing

Jag tycker det är så konstigt på något sätt. Människor kan ha sex med varandra så lätt - inga tankar, ingen rädsla, bara sex. Människor man inte ens kännt i en dag låter man komma så nära in på en som det bara är möjligt. Man låter personer man knappt vet namnet på, se och känna delar av kroppen som man inte ens vågar visa för sina närmsta vänner. Man delar något med den här personen som människor i andra delar av världen, aldrig hade kunnat tänka sig att dela med en främling. Människor som i andra delar av världen hade kunnat göra allt tillsammans med en person, förutom just det. För just det, skulle betyda otrolig skam och dessutom anses vara grymt lösaktigt. Något som de själva, personligen, aldrig skulle gå med på.

Det är underligt att människor har fått så olika uppfattningar om sex, så extremt olika som de verkligen är. Jag vet inte om det finns något rätt eller fel, jag vet knappt vad jag själv tycker. Men håll med mig om att det faktiskt är lite sjukt hur många delar med sig av sig själva till människor de inte känner. På något sätt borde man endå vilja lära känna en person innan man tar steget till sex. Sex är ju det mest intima man kan ha med någon, vill man inte dela det med någon som är speciell? Eller, borde man inte vilja det i alla fall?

Lösfitta

Lösfitta
Vad hade ni sagt om ni kommit hem till er pojkvän och sett en sånhär, en slags lösfitta, liggandes på sängen?

Själv hade jag bara skrattat. Självklart hade jag frågat honom varför han i hela friden hade haft en, men hade det varit så att han trivts med den och sådär så hade det varit okej - dock inte mer än okej. Lite knäppt är det allt tycker jag, speciellt om man är i ett förhållande.


Konstigt det där egentligen, att när det kommer till lösfittor och andra sexleksaker för killar så är det nästan lite tabu, medan sexleksaker för tjejer känns fullständigt naturligt. Inte så naturligt som att alla använder det, men så naturligt att man inte blir chockad, äcklad eller får negativa tankar om en tjej säger att hon har en dildo och att den dessutom används flitigt tex.

Även om det ska vara lika för alla så kan jag inte hjälpa att jag blir lite skadeglad. Detta är ju enda gången som jämställdhetsfrågan är på vår, tjejernas, sida. Om ni förstår vad jag menar. Det är inte vi som blir offer i den här frågan, vi får lov att använda våra dildosar hur mycket vi vill utan att någon (nästan) tycker att det är konstigt. När killar experimenterar med lösfittor och annat så får tycker folk att det är konstigt, fel och perverst i många fall.

Man ska vara glad för det lilla.


Dirtytalk?

Jag kom på en sak som gör mig grymt upphetsad, nämligen dirtytalk. Själva ordet låter kanske inte speciellt porrigt men i sängen är det mer än så, det är grymt! Det behöver inte alltid vara vulgärt, vågat eller framfusigt, ibland är det de mest romantiska orden som gör en sådär alldeles underbart kåt.

Det finns såklart även de som inte alls gillar det, de som helst vill ha det tyst under sexet. Visst, det kan vara mysigt det också, men alldeles knäpptyst hade inte funkat för mig. 

Det finns dem som inte tänder på det alls, men ofta är det personer med dåligt självförtroende- och självkänsla som inte gillar det fast att de kanske skulle vilja. De klarar inte av att höra saker som tex dina bröst är så sexiga, din rumpa är så skön osv. De meningarna gör att de inte kan fokusera på annat än just de kroppsdelarna som partnern precis nämnt. De känner sig obekväma och istället för att ta till sig dessa orden omvandlar de dem till något negativt och vill inget helldre än dölja dem.


Jag själv tänkte så ett tag. Jag klarade inte ens av att han sa att jag var sexig när vi hade sex, inte annars heller för den delen, tankarna över hur jag såg ut och att han tittade på mig fick mig att må illa. Jag har aldrig berättat det för honom, istället har jag kommit över det och försökt se på mig så som han gör, utan de där kritiska ögonen som ser allt och lite till.

Till er som känner som jag just beskrivit ber jag er tänka på en sak: Killen är kåt och kanske till och med nära på att komma, han har inte kapacitet till att hitta på lögner i det tillståndet, det funkar bara inte. Säger han att du är sexig, har den sexigaste rumpan och de skönaste brösten, så är det det han menar. Det är det han tänker på och det är därför han säger det - för att han tycker så. Tänk på det!

Vad tycker ni om dirtytalk, och när är det egentligen okej att börja med det?

Dirtytalk med ett one-night-stand är nog inte så uppskattat, eller? Själv tror jag att man behöver känna sig väldigt avslappnad och säker med personen i fråga för att känna mod för att göra det, för helt ärligt, lite modig måste man vara för att ta det där första steget (eller, ordet!) det är ju faktiskt inte helt lätt även om det är spännande.


Från en stor till en liten

Jag fick en kommentar angående storleken på snoppen där det stod att om man har vant sig vid en stor snopp så blir det lite som ett beroende.

Tänk då om man haft ett förhållande med en person med en stor snopp och sedan plötsligt tar det slut. Efter några månader förälskar man sig alldeles galet i en ny person och när man verkligen är fast och beslutar sig för att ha sex så dyker det upp en liten mini-grej.

Vad besviken man hade blivit då, i alla fall jag. Detta var bara en tanke jag fick.
Någon som varit med om detta?

Lite ironiskt är det nog

Det här med orgasmer alltså.. Gång på gång läser jag om hur viktigt det är att känna sin egen kropp för att kunna få en så bra orgasm som möjligt, och att det är mycket lättare att få det när man har sex om man först lär sig att få det på egen hand. Detta förstår inte jag och det jag är på väg att berätta kommer kanske komma som en chock för er, men, jag måste!

I nästan tre år har jag haft sex - när jag vill, hur jag vill, var jag vill. Jag kommer alltid, oftast flera gånger till och med.. Men när det kommer till att fixa det på egen hand så är det helt omöjligt. Jag kan inte förstå hur alla verkar tycka att det är det lättaste som finns, jag kan verkligen inte förstå.

Visst, ibland när jag försöker själv så har det känts precis som det gör innan jag brukar komma, men sen händer det inget mer. Så snälla, berätta för mig - hur kan ni tycka att detta är världens lättaste grej? Och vad tusan är det jag missar?

Egentligen är detta inte ett problem för mig, tycker bara att det hade varit kul att kunna fixa det själv också liksom. Och hallå, är det inte lite ironiskt att jag driver en sexblogg när jag inte ens kan fixa en egen orgasm? Haha.

RSS 2.0