Edens Lustgård

Jag och min pojkvän har känt varandra i flera år. Först var vi de bästa av vänner och det var verkligen en början på något nytt för oss båda. Dock har jag hyst känslor för honom från början men alltid hållit tillbaka dem eftersom han gillade en annan tjej då. Dessutom var vi bästa vänner.. Jag kunde väl ändå inte?
 
Men för ett år sedan började saker och ting hända. Av någon anledning började vi få känslor för varandra, vi blev mer intima och kramades lite mer och oftare än vi brukade. En ljuvlig dag i april kysstes vi för första gången och det kändes som alla mina drömmar besannades. Jag var ju kär.
 
Men tiden gick och han velade fram och tillbaka. Jag kände att jag inte kunde göra mycket annat än att vänta. Dessutom var det här min första kärlek någonsin, så jag visste inte vida vi var tillsammans eller inte.
 
En dag pratade vi om att ha sex och det var då det kändes som om det blev mer seriöst emellan oss. Jag var lyckligare än jag hade varit på flera år för jag hade äntligen fått den enda jag ville ha!
 
Ett par dagar efter det inträffade ett bråk, men det var väl ingenting nytt? Alla bråkar. Det som var nytt då var att han hade någonting tomt i sin blick, något som var värt att frukta. Han sa att han bara ville att vi skulle vara vänner. Det kändes som om en kniv högg mig i hjärtat. Goda vänner, tillade han.

Jag blev hjärtkrossad för första gången i mitt liv och visste inte vart jag skulle ta vägen. Plötsligt var jag den mest olyckliga personen på jorden.
 
Länge försökte jag hålla god min. Jag sökte tröst i en snygg och omtänksam kille som fanns i min omgivning, jag ville tänka på annat så jag sökte mig till hans famn. Fortfarande hade jag min första stora kärlek i tankarna dock. Den händelsen i sig är ingenting jag ångrar eftersom jag inte var tillsammans med den förstnämnda, min kärlek. Men att jag behövde söka närhet hos någon annan än den jag älskar gör mig än idag lite vemodig.

Det kändes verkligen i hela kroppen hur sårad jag var. En helt ny och främmande känsla som jag inte vill uppleva igen. Men som alla vet gör alla erfarenheter en starkare, så det är väl någonting man kommer ha med sig.
 
Idag är jag tillsammans med min kärlek eftersom att han tog sitt förnuft till fånga. Han hyste starka känslor för mig också men visste inte vart det hela skulle leda, han var ju lika rädd som jag eftersom vi båda är varandras första partner. Vi är inte särskilt rädda nu, eller, vi försöker att inte vara det. För..
 
kärlek gör mig, i slutändan, hel.
 
/ R