Det var det bästa som hänt mig
Att bli dumpad är det värsta som finns, jag vet, för jag har blivit dumpad mer än en gång. Men sist var värst. Men samtidigt måste jag säga att det var det bästa som hänt mig.
Jag tar det från början...
Jag träffade en supermysig kille, som var beredd att flytta långväga för min skull. Sagt och gjort, så bodde vi ihop ganska snart. Han veckopendlade dock, så vi hade ju bara helgerna ihop det första halvåret. Snart började vi leta större lägenhet och han tog steget ut och flyttade till mig på heltid. Jobb och diverse andra detaljer ordnade sig fort med ett stort kontaktnät. Allt var frid och fröjd tills han en dag bara väller ur sig att han funderat och kommit fram till att det inte funkar längre.
Efter att lovat en framtid med hus och djur, och allt annat som hör samboskap och sånt till, så packar han det nödvändigaste en lördagskväll och flyttar hem till mamma igen. Och där sitter jag med spruckna drömmar och ett liv i spillror. Kanske låter överdrivet, men han var den som höll mig uppe. Vetskapen om hans kärlek och tro på mig som person, fick mig att gå upp ur sängen och gå till jobbet. Vad skulle hända nu?
Stolt som man är, så var det ingen som märkte nån skillnad. På jobbet gick autopiloten på, för om allt skulle bli som vanligt, så ville jag inte svara på onödiga frågor. Men tiden gick och svaren uteblev. Jag höll mig samman i nästan två månader innan jag bröt tystnaden på jobbet och sa som det var. Det är i sånna lägen man inser att det är skönare att jobba med killar än med tjejer. Killarna accepterade vad som hänt, sa inget, klappade mig på axeln och stöttade på sitt sätt. Tjejer i samma läge hade genast satt igång en diskussion, frågat, tjafsat ältat och kommit med "goda" råd. Jag är glad att det bara var en tjej på jobbet och hon gjorde vad hon kunde för att vara tjejig, men jag backade och höll mig till killarna, som 5 minuter efter sanningen kom ut, var precis som vanligt. Ibland är rutiner riktigt härligt!!
Alla mina vänner har stöttat på sina sätt, och lyssnar fortfarande, 1½ år senare, på hur jag kan älta kärlek och känslor till mitt ex. Nu har jag kommit över honom känslomässigt och tackar honom mer eller mindre för att han gjorde det han gjorde.
Han fick mig att byta bana i livet, göra verklighet av drömmar och nu bor jag utomlands, pluggar till drömyrket och min framtid ser ljus och trevlig ut. Om det kommer hitta in en ny kärlek i mitt liv, det får vi se. Visst saknar jag att ha någon att dela tenta-ångest och glädjen att lyckas med, men jag vill inte ha något bara för att ha någon heller. Jag är van singel och att inte ha någon är mer vanligt än ovanligt.
Så även om jag gärna hade fortsatt mitt liv som det var för drygt 1½ år sen, så är jag evigt tacksam att det blev som det blev. Låter det tokigt? Ja, kanske det, men man måste göra det bästa av situationen och jag har aldrig mått så bra som jag gör i skrivandets stund. Om man bortser från att man inte har något eget hem längre, så är det helt toppen!
Så att bli dumpad var "ont", men inget ont som inte för något gott med sig, eller hur?
Kramar!
/ J
Jag tar det från början...
Jag träffade en supermysig kille, som var beredd att flytta långväga för min skull. Sagt och gjort, så bodde vi ihop ganska snart. Han veckopendlade dock, så vi hade ju bara helgerna ihop det första halvåret. Snart började vi leta större lägenhet och han tog steget ut och flyttade till mig på heltid. Jobb och diverse andra detaljer ordnade sig fort med ett stort kontaktnät. Allt var frid och fröjd tills han en dag bara väller ur sig att han funderat och kommit fram till att det inte funkar längre.
Efter att lovat en framtid med hus och djur, och allt annat som hör samboskap och sånt till, så packar han det nödvändigaste en lördagskväll och flyttar hem till mamma igen. Och där sitter jag med spruckna drömmar och ett liv i spillror. Kanske låter överdrivet, men han var den som höll mig uppe. Vetskapen om hans kärlek och tro på mig som person, fick mig att gå upp ur sängen och gå till jobbet. Vad skulle hända nu?
Stolt som man är, så var det ingen som märkte nån skillnad. På jobbet gick autopiloten på, för om allt skulle bli som vanligt, så ville jag inte svara på onödiga frågor. Men tiden gick och svaren uteblev. Jag höll mig samman i nästan två månader innan jag bröt tystnaden på jobbet och sa som det var. Det är i sånna lägen man inser att det är skönare att jobba med killar än med tjejer. Killarna accepterade vad som hänt, sa inget, klappade mig på axeln och stöttade på sitt sätt. Tjejer i samma läge hade genast satt igång en diskussion, frågat, tjafsat ältat och kommit med "goda" råd. Jag är glad att det bara var en tjej på jobbet och hon gjorde vad hon kunde för att vara tjejig, men jag backade och höll mig till killarna, som 5 minuter efter sanningen kom ut, var precis som vanligt. Ibland är rutiner riktigt härligt!!
Alla mina vänner har stöttat på sina sätt, och lyssnar fortfarande, 1½ år senare, på hur jag kan älta kärlek och känslor till mitt ex. Nu har jag kommit över honom känslomässigt och tackar honom mer eller mindre för att han gjorde det han gjorde.
Han fick mig att byta bana i livet, göra verklighet av drömmar och nu bor jag utomlands, pluggar till drömyrket och min framtid ser ljus och trevlig ut. Om det kommer hitta in en ny kärlek i mitt liv, det får vi se. Visst saknar jag att ha någon att dela tenta-ångest och glädjen att lyckas med, men jag vill inte ha något bara för att ha någon heller. Jag är van singel och att inte ha någon är mer vanligt än ovanligt.
Så även om jag gärna hade fortsatt mitt liv som det var för drygt 1½ år sen, så är jag evigt tacksam att det blev som det blev. Låter det tokigt? Ja, kanske det, men man måste göra det bästa av situationen och jag har aldrig mått så bra som jag gör i skrivandets stund. Om man bortser från att man inte har något eget hem längre, så är det helt toppen!
Så att bli dumpad var "ont", men inget ont som inte för något gott med sig, eller hur?
Kramar!
/ J
Kommentarer
Postat av: Sans retouche
Vilken fin historia, lyckligt slut iallafall :) Jag tror att för varje dumpning eller svek man utsätts för gör vâldigt ont men i längden blir man nog sâ mycket starkare. Jag känner mig iallafall starkare idag även om jag haft mânga svek. "Det som inte dödar än gör än starkare", vilket verkligen är sant :)
Trackback
